Olla og Pési (Olla and Pési)

Place: 
Reykjavík
Year: 
1987


The story's protagonists are the girl Olla, who lives with an eccentric family on the last remaining farm in Reykjavik, and the boy Pési, who is adopted from Africa and lives with his well off parents. The friends have all kinds of adventures together, some of them quite dangerous.


From Olla och Pelle (an unpublished Swedish translation by Jón Thordarson):


Dagen efter var stilla väder och solen sken. Farbröderna satt vid köksbordet vid fönstret och åt havregrynsgröt  medan flickan kröp omkring på golvet med sin gröttallrik. Hunden Snati följde henne och katten Doppa smög omkring.
- Nåväl, stönade Gisle, nu kommer Målfrid Magnusdotter på besök ännu en gång.
- Vad väntade du dej? Hon har väl kommit hit vareviga dag sedan er salig mor bjöd henne på kaffe för trettio och sex år och tre månader sedan, sa Bård och tog sej en bit blodkorv.
- Och hela tiden lagt sej i saker och tnig, sa Besse trött.
Det knackades på dörren och Målfrid gick in.
- Hej på er farbröder! Vad ser jag, äter ni fortfarande och klockan börjar närma sej tre. Var finns människan egentligen?
- Det finns fyra människor härinne utom dej, sa Gisle.
- Du vet jag menar hushållerskan.
- Hon har rest, mumlade Bård.
- Rest, vart har hon rest?
- Dit nyfikenheten inte får veta, sa Gisle och åt sin gröt glupskt.
- Hon reste, eh, till Amerika, sa Besse.
Målfrid lade händerna ikors och suckade djupt. Så gjorde hun alltid när hon blev upprörd.
- Vad skulle hon til Amerika? När kommer hon tillbaks och varför tog hon inte flickan med sej?
- Vi vet inte, ring upplyssningsbyrån och fråga, svarade Gisle.


____________________


From Per og Oline (an unpublished Norwegian translation by Elsemia Einarsdóttir):


Per og Oline lekte mest ute nå. De kunne ikke være inne hos Per, for der fikk de ikke lov å rote. Og etter at Anna kom i huset, fikk de heller ikke lov å rote inne hos Oline.
  Barn skulle være snille, sa Anna. Hun sa at de bare kunne spille kort. Hun lærte dem vri åtter og svarteper. De ikke måtte bråke, sa hun. Men når de begynte å spille, ble de bestandig så ivrige at de glemte seg og lagde mye støy. Da jagde Anna dem på dør. Voksne folk kunne ikke tåle sånt bråk, sa hun.
  Heldigvis var det uvanlig godt vær denne sommeren, så de kunne være mye ute og leke.
  - Jamen tror jeg at sølvkreene kjeder seg nå når ingen leker med dem, sa Per en dag. De satt på Storesteinen nede i fjæra og dyppet tærne i sjøen.
  - Ja, de kjeder seg sikkert ende mer enn oss etter at Anna kom. De er så redd henne at de tør ikke komme fram på kjøkkengolvet om natten engang, sa Oline.
  - Hvorfor er Anna i så dårlig humør bestandig? spurte Per.
  - Jeg tenker det er fordi hun har så stygge klær. Alle er grå. Jeg er sikker på at hun ville forandre seg om hun fikk pene klær. For eksampel en rød genser og et grønt skjørt, sa Oline.
  - Ja, hun ville nok bli glad om hun fikk nye klær. Av og til er mamma skrekkelig sinna og sier hun ikke eier ordentlige klær. Så drar hun til byen og kjøper seg noen kjoler, og så blir hun glad igjen, sa Per.